Ånger
Jag visste det...
Jag har varit med om det förut...
Kanske en av mina största kvarlevande
romantiseringar skulle sättas på prov....
1991 flyttade jag ifrån staden på Island,
där jag växt upp...
Där jag sprungit bland buskar...,
hoppat över häckar...
Delat ut tidningar...
Följt förälskelser hem...
Inte förrän 2016 skulle jag få chansen igen...
Att få gå dessa gator, att få uppleva...
få känna....
25 år...
Och jag har undrat...
Jag har fantiserat om...
Hur vackert...det skulle bli...
Hur känslosamt...
Jag skulle gå upp och ner gatorna...
Ha musik i öronen,
som tillät mig tänka,
som tillät mig känna...
I nästan 20 år...
Har jag fantiserat om det ögonblick
som skulle komma...
I en bil med fyra syskon,
som alla pratar i mun på varandra
om sina minnen,
hade jag svårt att känna...
Så jag satt tyst...
Tog in...
Och kände....ingenting...
De stora böljande känslorna som
skulle frambringas.
Tårarna som skulle rinna...
Av glädje...
av sorg...
av lycka...
Uteblev...
Och ersattes av ett "Jaha"...
