Det var bättre förr...del 2
Så nu kom jag in genom dörren...
Vid bordet satt sju stycken
farbröder och åt pizza...
De tittade upp när jag kom,
sköterskan presenterade mig hastigt,
de hälsade snabbt och fortsatte äta...
Sköterskan berättade att de hade Herrkväll och att de hade bestämt
att de ville äta pizza...
Som dricka till...lättöl...
Jag hade hört innan att det är ett demensboende och försökte därför anpassa mig lite till det...
Efter att de ätit färdigt och
kaffet kom fram,
var det dags för mig att läsa...
Jag var inte nervös...,
däremot fundersam och nyfiken
på hur detta skulle gå till och
framför allt hur DE skulle ta det.
Jag har aldrig läst högt direkt...
Jag har ingen utbildning...
Jag har ingen erfarenhet av varken att läsa för andra, eller av dementa,
eller ens av aktiviteter för gamla...
Som första val av historia,
hade jag noga valt en som skulle
fånga deras intresse...
Det var en historia om hur min farfar,
när han för första gången skulle
hälsa på min pappa på BB,
där han dessutom skulle döpas...
Farfar kom i sin finaste kostym och finaste skor, MEN...som han
av misstag råkat putsa
med spissvärta som hade förvarats i samma burk som skoputsen...
De lyssnade tysta och
såg tänkande ut...
I slutet skrattade de till
och någon utbrast..
"Ja, fy fan"
Nästa historia var om två festprissar
som besökte byns Gästis på 50-talet...
Även här skrattade de till...
Och de satt tysta...
kom med små kommentarer...
Och deras tystnad var svår att tolka...
Gamla människor är svåra att tolka..
Artiga, vänliga...mjuka...
Efter de typ
fjorton-femton historierna,
så begav sig några av farbröderna
in på sina rum...
Kvar satt vi där ett par stycken...
Sköterskan sade att jag kunde lämna när jag ville...
Och vi började prata...
Om vad de jobbat med under livet,
hur de jagade kvinnor...
Om slagsmål och skilsmässor...
fotboll och djur...
Och de alla...
Hade minsann en gång varit unga...
De hade en gång varit jag...
När de till slut en efter en försvann in på deras rum för att vila,
så var det dags att samla ihop
mina saker...
Sköterskan ville ju gärna att jag
skulle komma igen...
Gubbarna hade sagt medan hon
följde in dem på rummen,
att de hade haft så trevligt
och att historierna var så bra...
Och de verkade inte dementa,
de verkade knappt som främmande...
Det var som att dricka kaffe
med gamla vänner...
Välkomnande, värmande och vänliga...
Och...
Som den ene farbrorn sade,
när han berättade att det värsta nu...,
det var värken...
Värken som gnagde i benen hela tiden...
MEN...
"Det får man skratta bort"
Om två veckor har jag ännu en tid inbokad...
